Sitter i min funderarsoffa här igen.

Jag fattar att man beter sig olika beroende på vem man umgås med osv, men hur mycket kan det diffa utan att det inverkar på personlighet? Och vad händer om man hamnar med människor från ens olika umgängeskretsar som man annars beter sig olika med. Hur beter du dig då? 🤔

Baby, you should go and love yourself

Så sant. 

Så svårt.

Let's go.

Det där ljuset i tunneln som alla pratar om

är det början på något nytt eller slutet på allt? 

Hej, här är jag och nu är det dags för en liten klagomur tisdagsnatten till ära.

Jag har värk, förhoppningsvis träningsvärk i överarmar, axlar, nacke och knän. Men det kan även vara symtom på förkylningsbörjan eller sömnbrist. Vilket leder oss till klagan nummer två; jag är trött! Jag får skylla mig själv, det vet jag. Men det är som att JohnBlund glömmer bort mig när jag jobbar nätter och gav mig endast tre timmar sömn senast igår. Så på grund av sömnbristen och värken kommer vi till punkt tre på klagovisan; gråtkänslan, uppkommer för minsta lilla just nu, men jag vet ju vad det beror på så det är hanterbart.

För att vända detta enormt depressiva blogginlägg till mycket glädje istället, så tar jag semester från och med imorgon kväll. Och reser bort. Så innerst inne är jag glad och ser fram emot lättnaden som kommer att uppstå när jag påbörjar min resa utomlands. :)

Checkar ut från jobbet

efter fem vaknätter. Knappt trött alls! 😴

Dagens uttryck

Idag bearbetar jag 

"Innan du dömer mig, ta på dig mina skor"

För det första; NEJ! det är mina skor och jag vill inte ha någon annans fötter med tillhörande fotsvett och annorlunda fot-form i mina skor, det är därför jag kallar dom för MINA och inte våra.

För det andra; och lite mer seriösa.. Jag vill inte att någon annan ska ta min plats i livet (som är min tolkning av uttrycket), det är mitt liv och jag vill till exempel inte att någon annan ska gossipa med mina bästisar eller gråta i min mammas kram. 

Så fet-diss på dagens uttryck! Punkt. Varför ska man bry sig om att andra dömer en, andra får lägga sin energi på mig om dom vill, jag vet vad jag vet och därmedbasta. 

Det nya moderna, jag-älskande uttrycket får bli: 

"jag vill ha mina egna skor på mina egna fötter" 

Imorgon kanske jag tycker en helt annan sak, men det tar vi då isåfall.

Jag väljer lycka!

Ibland behöver man stanna upp, om så bara för en sekund, och inte ta allt för givet. 

Jag känner mig så lycklig för mina bästavänner och min familj, som gör mitt liv till det bästa livet <3 

Jag tar det ofta för givet att dom bara ska finnas där. Men idag, om det nu bara var en sekund, så kände jag mig överväldigad när jag tänkte på vilken tur jag har som har just dom här människorna runt mig.

Tack för att dom finns! <3

Har aldrig förut haft dödsångest vad jag kan minnas. Men nu har jag mittiallt fått det två gånger på kort tid.

Första gången drömde jag att jag hade mindre än ett dygn kvar att leva och vaknade upp mitt i den drömmen, så det kändes som det var verklighet. Fick panik över allt som jag ville hinna med.

Andra gången låg jag och kollade på tv i soffan när jag helt plötsligt inte kunde ta djupa andetag utan att det högg till bakom revbenen och så fort jag rörde mig högg det. 

Det visade sig sen vara en muskel mellan revbenen som inte gillade läget i soffan, men usch vad obehaglig känsla!

Och med senaste inlägget ville jag varken få det att verka eller låta som att jag:

1. Blivit nykterist och inte druckit alkohol på tretton veckor.

2. Är motsatsen till nykterist och trånar efter öl varje dag.

Sånivet.

Idag är det tretton veckor sen jag njöt av en öl, med gluten i, senast. 

Och med njöt menar jag att den slank ner som sammet genom en nykter strupe, inte en sån strupe som tagit ett femtal järn för mycket och glömt bort att slutstationen på strupen inte gillar gluten.

Har haft ett par fina dagar med min bästa vän; det har varit välbehövligt och väldigt roligt! 

Kickboxning, buggy-ride, go-fika,vinpimpel & massa skratt!

Känner att jag vart så gnällig på senaste, men lite påfyllning av energi gjorde susen ;)

Jag är stolt över mig själv

För i tre år har jag slitit mitt hår, vakat för många och långa nätter, stressat sönder mig, haft oändlig nervositet, åkt en känslomässig berg- och dalbana som heter duga, haft flera strider med mig själv och fått bevisa mig för andra.

Men nu kan jag äntligen säga tack och ett fett stort hejdå till skolan!

Jag är utbildad, jag har en mössa och ett betyg som bevis och jag är närvårdare!

Så.skönt! Så,stolt! Så.nöjd!

Och mitt i all misär

finns ändå så mycket lycka. 

Tro aldrig något annat än att jag är tacksam för all kärlek som jag får av mina närmaste <3 ni gör mitt liv till det bästa! 

Det är så svårt att säga hejdå

och händelser man trodde var bearbetade kommer upp till ytan, helt oförberett. 

Men med tron om att det blir ett återseende, i ett annat liv, form eller sfär, mildrar det hela en gnutta fastän smärtan av saknad är svår att skaka av sig. 

Och med känslan av att en närvaro vi inte kan beskriva ändå existerar, får man hopp om framtida möten. 

Det blir inte lättare för var gång man tvingas möta svåra händelser, snarare tvärtom så finns en vetskap om hur tungt det är från början. 

<3 en sak jag med säkerhet vet, är att det fanns kärlek, annars skulle det inte göra så ont.

Everything is made to be broken.

Hatar att livet innehåller smärta och sorg. 

Den där framtiden

Blir typ superstressad över framtiden. 

Våren och sommaren är planerad, men sen då? 

Har sökt skolor i Sverige till hösten.

Skulle vara bra att plugga vidare direkt, så att allt man lärt sig i skolan är färskt i minnet och jag har ju länge känt att det är dags att flytta från ön ett par år.

Men, åh, klarar jag att lämna alla? Jag menar nu, efter bara 5 veckor i Stockholm, har jag haft en otrolig hemlängtan! Och då har jag till och med vart hem två gånger.

Och skulle det inte vara rätt skönt att få tjäna pengar ett år? Att vara kvar och uppskatta det fina med Åland. Fast tänk om det inte finns jobb? Eller tänk om jag hittar världens bästa jobb, som jag aldrig lämnar.

Och jag skulle ju också vilja resa hela hösten, fast det kostar fruktansvärt med pengar och där har vi den där hemska hemlängtan igen. 

Jag blir trött och vill mest att någon annan ska ta beslut åt mig. 

Vad vill jag helst? Vad ska jag göra? När måste jag bestämma mig? 

Massa frågor, dåligt med svar.

Men för att lägga in en positiv klang i det hela så är jag ju otroligt glad över att jag har alla dessa möjligheter. Såklart.

Om det inte vore för att jag nästan saknar ihjäl mig efter ett par, väl utvalda människor hemma på ön (och nån i Vasa 😉), så skulle jag kunna säga att jag aldrig vill komma hem igen. 

Men ack, denna hemlängtan växer till sig för varje dag! #fourdaystogo ❤️

Watch me never grow up! 

I can never be any better than myself.

Här ligger jag och oroar mig över pengar och boende och skolor och allt mellan himmel och jord, medan folk försvinner från jordelivet - en efter en. 

Det är dags att rycka upp sig, vara glad för det man har. Det måste vara ett slut på oro, funderingar och dylikt.

Mindfulness, som fan! Nu lever vi här och nu.

Tacksam

Ibland behöver man få lite perspektiv på saker för att uppskatta dem till fullo.

Igår träffade jag en vän, som jag inte sett på säkert ett år. Den här vännen märkte att jag förändrats, jag kändes lugnare och stabilare. Jag ser detta som positivt, jag har ju alltid vart en 'flängare', sprallig och man kanske inte alltid vetat vart man haft mig. Väldigt ombytlig och rastlös. 

Min personlighet har såklart inte förändrats helt, jag har fortfarande kvar av min barnslighet och så, men det kändes otroligt bra att få höra att jag kändes stabil. 

Jag vet precis vem jag har att tacka för det här. 

En person som fått mig att utvecklats åt rätt håll, 

som har räddat mig på alla sätt,

som alltid finns där,

som alltid gett mig sitt fulla stöd, 

som alltid lyssnat när det behövts, 

som alltid gett goda råd och 

som är min förebild. 

Linda, min bästa vän och själsfrände <3

Hon är bäst i test och jag är så tacksam för att Linda finns i mitt liv.