när nostalgin, inte bara smyger sig på en, utan hoppar upp på en och daskar en i ansiktet.
och man känner någonslags känsla, som nog inte var som man föreställer sig den.
känslan har förfinats gånger tusenmiljarder, bara för att man i den stunden (den som daskade mig i ansiktet för ett tag sen) kanske kände ett uns av något man trodde var glädje.
men ack, vad visste jag då? jag var ju bara barnet - 20jordsnurr.

annat är det med min nuvarande, mogna, vuxna ålder - nu när jag faktiskt fyllt tjugotre, 23barre. fett!
så tänker jag, att nu - med min nuvarande, mogna, vuxna ålder - nu ska jag komprimera ihop den eufori från nostalgins värld, som slog mig i nyllet just, jag ska förminska den till realistiska mått och inse att det är inget man vill, kan eller orkar minnas.
så nu, med min nuvarande, mogna, vuxna ålder - skjuter jag undan alla nostalgiska, förskönade känslor - förevigt! ........igen. suck